Vi har idag haft den stora glädjen att ta emot tre nya medlemmar i Uppsala baptistförsamling. Det är fantastiskt roligt. Det ger oss också en möjlighet att stanna upp och fundera över vad en församling egentligen är. Jag tänkte idag tala om församlingen ur tre perspektiv.
I första Petrusbrevet kan vi läsa följande (kapitel två, verserna 9-10):
Men ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk. Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk. Ni som förut inte fann barmhärtighet har nu funnit barmhärtighet.
1 Pet 2:9-10
Församlingen som familj
I församlingen kommer vi från så olika förhållanden. Det är egentligen som i en vanlig familj. Några har fötts in i familjen och en del kommer in utifrån. Någon är här för att hon eller han har fötts in i en kristen familj eller kanske rent av in i denna församling. Någon kommer från annat håll och har långsamt lärt känna både Gud och församling tills steget tas att gå med. Ytterligare någon har kanske mer plötsligt kastats in i en större verklighet där Jesus uppenbarat sig och därefter funnit vägen till en församling. Kanske ser vi rätt lika ut där vi sitter i kyrkbänken, men om man skrapar på ytan på var och en av oss finns där helt olika berättelser om hur vi lärde känna Gud och hur vi valde att bli en del av en församling.
Församlingen som en familj kan man läsa om i Apostlagärningarna efter den första pingstdagen. När Anden fallit över lärjungarna och Petrus hållit sitt tal om Jesus som Messias kom flera tusen personer till tro, och det står om dem i Apostlagärningarnas andra kapitel, vers 44-46, hur de delade på allt och umgicks som en familj:
De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje.
Apostlagärningarna 2:44-46
I en familj delar man på alla inkomster, äter tillsammans och har fest tillsammans, men tröstar också varandra.
Församlingens gemenskap kan vara oerhört viktig. Jag är från början afrikabotaniker och har en vän i Kenya, William. Hans pappa var vinmakare. Det betydde att William som ung fick klättra högt upp i kokospalmerna med livet som insats för att tappa träden på den sav som sedan jästes till palmvin och såldes. Pappan var också alkoholiserad, det hör ofta till hos vinmakarna i Kenya. William mådde sämre och sämre i den situationen han befann sig, och han blev till sist så djupt deprimerad att han inte längre såg någon mening med att leva. Mitt i detta mörker mötte han Jesus och blev troende. Då fick hans liv ljus igen. Han kände att som kristen kunde han inte delta i pappans vintillverkning. Han hade ju sett hur mycket elände som kom från palmvinet. När pappan förstod att sonen blivit kristen försköt han honom helt. William var då 14 år och han förvisades hemifrån. Han levde då sitt liv med församlingen som familj. I den lilla baptistförsamlingen på kusten i Kenya blev han pastor så ung han var. Gud gav honom genom hans syskon i Kristus en ny familj. Senare i livet kunde han försonas med sin far. Idag har han själv nio barn, flera fosterbarn och driver en skola för föräldralösa barn som förlorat sina föräldrar i Aids.
Kanske är det inte så många av oss som har upplevt så dramatiska omständigheter, men för den som är ensam troende i sin biologiska familj kan församlingen vara lika livsviktig.
Jag själv gick med i den här församlingen i februari 1988. Det var helt och hållet Herrens verk att jag hamnade här. Jag visste inte så mycket om hur det var att vara med i en församling. Att församlingen var en familj förstod jag först när jag sju år senare fick mitt första barn. Först hörde förstås barnets mor- och farföräldrar av sig till BB. Sedan knackade det på dörren. Där stod en syster i församlingen, Ruth, som många av oss kommer ihåg. Hon hade stickat en liten overall till min dotter. Jag blev så förvånad och så rörd över att någon lagt ner så mycket omsorg över mitt barn. Men det stannade inte där. Ännu en kär syster i församlingen, Karin, kom på besök och lämnade över en så fin, vit, virkad bebisfilt. Och vår kära syster i församlingen Maj-Britt toppade det hela med ett enormt vackert litet lapptäcke i grönt och vitt som hon sytt till bebisen. På den satt det en rosa rosett som hon sydde fast så fort hon hörde att det var en flicka. Vilken kärlek vårt barn och jag fick av dessa tre systrar, som nu alla vandrat före oss till den himmelska lovsången inför tronen. Jag insåg där och då att mitt barn hade en biologisk mormor och (minst) tre mormödrar som hörde till församlingen, min familj.
Jesus gav oss till varandra när han från korset sa till sin mor: Kvinna, där är din son.
Johannesevangeliet 19:24-26
Sedan sade han till Johannes: Där är din mor.
Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen.
Församlingen som Kristi Kropp
Det står mycket om församlingen som Kristi kropp i första korintierbrevets tolfte kapitel. Vi har redan läst detta, så jag repeterar bara verserna 18-20 här:
Men nu har Gud gett varje enskild del just den plats i kroppen som han ville.
1 Kor 12:18-20
Om alltsammans var en enda kroppsdel, vad blev det då av kroppen?
Nu är det emellertid många delar, men en enda kropp.
I Kolosserbrevet 1:18 läser vi om Jesus:
Och han är huvudet för kroppen, för kyrkan, han som är begynnelsen, förstfödd från de döda till att överallt vara den främste.
Kolosserbrevet 1:18
Församlingen är Kristi kropp. Om alla kristna i hela världen tillhörde en enda organisation så skulle det här vara väldigt svårt att hantera. Men nu är vi så lyckligt lottade att den stora församlingen på jorden är uppdelad i flera mindre. Vi ska förstås alltid komma ihåg och glädjas över våra kristna syskon i vår stad, i vårt land och över hela jorden i den kristna kyrkofamiljen. Men vi kan också sänka blicken och se den lilla församlingen där vi befinner oss. Där kan vi växa i våra andliga gåvor. Det är då tur att vi är olika, för gåvorna kompletterar varandra. Gud har gett varje enskild del just den plats i kroppen som Han ville.
Vi ska söka våra andliga gåvor, men vi ska inte förledas att tro att några av gåvorna är finare än andra. Att städa kyrkan är lika viktigt som att predika. Att hjälpa någon till sjukhuset är lika viktigt som att evangelisera. Att koka kaffe är lika viktigt som att ge förbön för helande. Vi är en enda kropp, Kristi Kropp, ett heligt folk. Det sista vi ska göra är att jämföra oss med varandra eller andra för att utfärda domar om vem som är mest kristen och vem som utför den heligaste sysslan i församlingen. Till det är vi inte kallade. Vi är kallade att älska varandra.
Jesus sa: Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig.
Joh 17:21
Jag fick en gång förmånen att tillsammans med en vän tala med Syster Marianne i Alsike kloster om varför man går i kloster. Hon sa då något som har stannat hos mig. Hon sa ungefär så här: ”Folk tror att personer som går i kloster gör det för att de vill ha en klostergemenskap. Inget kunde vara mer fel. Personer som går i kloster gör det för att de söker en djup och nära relation till Gud. Sedan måste de också relatera till varandra, vilket inte är så lätt.”
En stor del av klosterreglerna är till för att hantera just relationerna till varandra.
Jag har tänkt på det där. Är det inte också så för oss som tillhör en församling? Vi är kallade hit för att vara nära Gud och lära känna honom, och blir därmed också en del av Kristi kropp. Vi blir del av en gemenskap som vi måste hantera på olika sätt.
Jag minns inte nu om det var i en bok av Chesterton eller kanske av C.S. Lewis jag en gång läste om en ung man som satt med en präst en samtalskväll framför brasan och berättade att han absolut inte behövde vara med i en församling. Han klarade sig utmärkt som kristen på egen hand. Prästen svarade inte på det, men lutade sig fram mot den öppna eldstaden och plockade ut ett glödande kolstycke ur kolbädden och lade det på sidan om. Genast började kolbiten mörkna och sakta slockna. Fortfarande helt tyst lade han efter ett tag tillbaka den nu nästan svarta kolbiten och den fick genast liv igen och blev glödande brandgul. Denna ordlösa lektion gjorde att den unge mannen genast förstod vikten av att tillhöra en församling.
När vi tillhör en församlingsgemenskap får vi, förutom mycket annat, hjälp och stöd att utveckla våra andliga gåvor och pröva dem tillsammans. Vi kan till exempel delta i en lärjungakurs och låta oss själva växa. Vi kan pröva gåvorna i en säker miljö. Till exempel kan vi utveckla profetians nådegåva genom att låta församlingen pröva profetiorna. I församlingens trygga famn har vi en plats där vi kan växa i Kristus.
Vi har just firat jul. Jag har tänkt så mycket på hur Gud kom till världen för att bli människa. Han kom som en skyddslös bebis i en mycket sårbar situation. Hans unga mor fick föda honom utan stöd och hjälp av kvinnorna i familjen, på en plats där det inte ens fanns plats i härbärget. Sedan fick Josef och Maria fly med bebisen till ett främmande land på en åsnerygg. Man vill ju säga till Gud: ”Det finns tusentals andra sätt att födas på i den här världen, så mycket tryggare och säkrare!” Men sådan var planen, med Guds fullkomliga tillit till de människor som var inblandade.
Och Guds plan är av samma karaktär idag. Gud har fullkomlig tillit till människor som är bräckliga kärl. När jag tänker på att vi är Kristi kropp så svindlar tanken. Universums Herre tror verkligen på oss, att vi ska kunna utföra Hans verk på jorden, här i Baptistkyrkan, här på Bangårdsgatan, här i Uppsala, i Sverige, världens mest sekulariserade land. Den där gudomliga strålkastaren som lyser rakt på mig, den måste väl ändå vara felriktad? Det är väl någon annan, någon mer helgonlik person, som ska utföra Herrens verk, inte jag?
Förtvivlat försöker man komma bort från den där ljusstrålen. Då viskar Jesus med kärleksfull röst: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut. (Matt. 28:19)
Och vi ser plötsligt att ljusstrålen som riktas mot oss är kärlekens ljus, hopp i mörkret, det enda som betyder något och det enda vi lever för. Ljuset kommer från strålglansen kring Jesus själv, huvudet för församlingen, vår Frälsare som har räddat oss från mörkret, från synden, från döden. Och vi ber med Heliga Birgitta:
Herre visa mig Din väg och gör mig villig att vandra den.
Församlingen som Kristi Brud
Den tredje aspekten på församlingen är att den är Kristi brud.
Att vara kristen är att ha en relation till Jesus Kristus. Det är något som jag försöker förklara för vänner som inte tror att Gud finns, att det först och främst handlar om en relation. För mig, som tidigare var ateist, uppenbarade sig en person och det var Gud, som jag senare lärde känna som Jesus Kristus.
I Uppenbarelsebokens nittonde kapitel, vers 6-8, kan vi läsa om relationen mellan Jesus och oss som han kallat till sig. Johannes skriver:
Och jag hörde liksom rösten från en stor skara och liksom rösten av stora vatten och rösten av stark åska:
Uppenbarelseboken 9:6-8
”Halleluja! Herren, vår Gud, allhärskaren, är nu konung. Låt oss vara glada och jubla och ge honom vår hyllning. Ty tiden har kommit för Lammets bröllop, och hans brud har gjort sig redo. Hon har fått rätt att klä sig i skinande vitt linnetyg. Ty linnetyget är de heligas rättfärdiga gärningar.”
Varje gång jag läser detta fylls jag av stora känslor. Hans brud, det är du och jag. Vi är klädda i skinande vitt linnetyg. Linnetyget är de heligas rättfärdiga gärningar. Kristus är vår rättfärdighet. Vi är förlåtna genom Jesus Kristus som genom sin död på korset har försonat oss med Världens skapare. Genom Jesu blod är vi räddade. Jag böjer mina knän vid korset inför Livets Herre Jesus Kristus.
Jag är naturvetare och kanske är det därför jag ofta erfar tvivel. Men när det är begravning här i Baptistkyrkan översköljs jag av tro. Jag hör jublet vid Lammets tron och jag ser hur den syster eller bror i församlingen som lämnat oss är där, dit vi alla längtar, vid Lammets bröllop. Bruden är klädd i vita kläder och jublar. Det är så enastående och så vackert att mitt hjärta smälter och allt tvivel förbleknar.
I Höga visan finns ett djupt kristologiskt skikt där mannen är Jesus och kvinnan Bruden – församlingen.
I Höga Visan säger Jesus till oss som sitter här idag:
”Marken täcks av blommor,
Höga Visan 2:10-14
sångens tid är inne,
turturduvan hörs i vårt land.
Fikonträdet får kart,
vinstocken går i doftande blom.
Kom, min älskade,
min vackra flicka, kom ut!
Min duva bland bergets klyftor,
i klipphyllans gömsle,
låt mig se dig,
låt mig höra din röst!
Din röst är ljuv,
din gestalt så skön.”
En sådan kärlek har Jesus Kristus till oss. Han vill vara med oss idag och alla dagar. Det är faktiskt Hans största önskan att vara med oss. Han lockar oss ut från klipphyllans gömsle genom sin Helige Ande som bor i ditt hjärta.
Jesus har lovat att komma tillbaka. Det är ett löfte från Honom själv. Och den dagen när han kommer ska bröllopet stå och vi ska se klart på ett sätt som vi hittills inte kunnat göra. Vår uppgift tills dess är att vaka och vänta och vara honom nära. Vår uppgift är att bereda plats för Jesus i våra hjärtan. Han kommer att göra resten.
I den måltid som vi snart ska dela med Jesus vid Hans bord möter vi Honom. Han bjuder oss till måltid och han tar emot oss precis som vi är. I Herrens måltid förnimmer vi brudgummens längtande kärlek till bruden.
Men ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk. Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk. Ni som förut inte fann barmhärtighet har nu funnit barmhärtighet.
1 Pet 2:9-10
Amen