Välsignelsens växter
Det är så vackert nu när det äntligen är sommar. Vi människor trivs i naturen. De vackra tallarna här vid Flottsundskyrkan får mig att tänka på uttrycket ”Skogen är min kyrka”. I naturen känner många att det finns något större, en gemenskap som är bortom.
Vi kan se Skaparens fotspår i naturen. Det räcker med att se in i en blomma, eller att se på en insekt med förstoringsglas.
Anden beskrivs ibland i form av naturliga fenomen, som en duva, som en vind. Kanske kan vi skönja Anden i naturen. Men finner vi Jesus, försonaren? Nej. Honom finner vi i ordet, om han inte uppenbarar sig direkt för människor, som han gjorde för Paulus.
Många tycker att naturen är perfekt, men som biolog vet jag att det pågår en kamp i naturen. Skapelsen är också fallen, som vi kan läsa om i Romarbrevet 8 vers 22:
Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor. Och till och med vi, som har fått Anden som en första gåva, också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp.
Rom 8:22
Skapelsen är fallen, men Jesus ber oss komma ut i det vackra, han väntar där i den brustna skapelsen som försonaren, som den som helar det brustna i skapelsen och i oss. Om detta kan vi läsa i Höga Visan.
Höga visan är mycket vacker och handlar ytligt sett om en kärlekssång mellan en man och en kvinna. Men det finns ett djupare kristologiskt skikt i Höga Visan. Mannen representerar Jesus och kvinnan bruden – församlingen, oss. I Höga Visan säger Jesus till oss som sitter här idag:
”Kom, min älskade,
Höga Visan 2:10-14
min vackra flicka, kom ut!
Vintern är över,
regntiden är förbi.
Marken täcks av blommor,
sångens tid är inne,
turturduvan hörs i vårt land.
Fikonträdet får kart,
vinstocken går i doftande blom. Kom, min älskade,
min vackra flicka, kom ut!
Min duva bland bergets klyftor, i klipphyllans gömsle,
låt mig se dig,
låt mig höra din röst!
Din röst är ljuv,
din gestalt så skön.”
Jesus lockar oss ut i det vackra för att njuta av det vackra med honom. Och med de orden vill jag föra er fram till tre blommor som kan berätta något om vem Gud är.
Detta är blommornas vittnesbörd.
Förgätmigej
Det finns nio arter av förgätmigej i Sverige, och de är ganska lika, och faktum är att de är så lika att Linné räknade alla som en art.
Förgätmigej tillhör familjen Strävbladsväxter. Blommorna ändrar färg från rosa i knoppen till blå i blomman. Det är samma färgförändring som i ett lackmuspapper, om någon minns dem från skolan. Knoppen är sur och blomman basisk.
Hur fick växten namnet förgätmigej? I Sverige hade den lite olika namn förr, som fisköga, jesusbarnets ögon, blå ögontröst och jungfruöga. Det latinska namnet Myosotis betyder musöra och syftar kanske på bladens form.
Idag är det nationaldagen och runt om i landet sjungs vår vackra nationalsång. Inte många känner till vem som skrivit den. Han hette Richard Dybeck och var jurist från Uppsala. Han har också skrivit om förgätmigej på 1840-talet:
”Denna täcka blomma betraktas sedan gammalt såsom en kärlekens eller vänskapens minnesblomma. Men de prunkande namn, som man utomlands slösat på växten, ha ej vunnit insteg hos svenska allmogen, icke ens ”Förgät-mig-ej”, hvilket ännu idag icke är folknamn.”
Richard Dybeck
Här förstår vi att namnet förgätmigej kommit in sent till Sverige. Utomlands var namnet förgätmigej känt sedan länge och kommer ursprungligen från en italiensk legend känd åtminstone från 1400-talet.
Berättelsen är som följer:
På den tredje skapelsedagen gav Vår Herre liv åt alla träd alla buskar och alla örter. När han namngett dem alla, utom en liten blå blomma, viskade denna blygt: Non ti scordar di me (glöm inte mig).
Vår Herre hörde den lilla blå blommans viskning och svarade: Så må din blyga bön bli ditt namn.
Så har det också blivit. Blomman heter på italienska Non ti scordar di me, på engelska Forget-me-not och på tyska Vergissmeinnicht, och så fick den så småningom också i Sverige namnet förgätmigej.
Kan vi lära oss något av den här legenden? Ja, ibland känner vi oss verkligen som den blyga blomman. Har Gud glömt mig?
Den känslan är vi inte ensamma om.
I Samuelsböckerna i Bibeln kan vi läsa om Israels kung Saul. Han mådde mycket dåligt och fick då lyssna till musik av den unge David. De blev mycket goda vänner. Men när David blev känd och hyllad ändrades läget. Saul greps av avundsjuka och ville döda David. David fick fly för sitt liv och gömma sig i en grotta. Psalmerna han skrev där är fyllda av övergivenhet.
För körledaren. Ett kväde av David när han var i grottan, på flykt undan Saul.
Ps 57:1-5
Förbarma dig, Gud, förbarma dig!
Jag flyr till dig,
i dina vingars skugga tar jag min tillflykt
tills faran har dragit förbi.
Jag ropar till Gud den Högste,
till Gud som gör gott mot mig.
Han sänder mig hjälp från himlen
när mina förföljare smädar mig.
Gud visar sin godhet och trofasthet.
Jag ligger mitt ibland lejon,
glupska på människokött.
Deras tänder är spjut och pilar,
deras tungor är skarpa svärd.
Men psalmen slutar i en lovsång till Gud. David förtröstade på Herren:
Jag vill tacka dig, Herre, bland folken,
Ps 57:11-12
jag vill sjunga ditt lov bland alla folk.
Ty till himlen når din godhet,
till skyarna din trofasthet.
Visa din höghet i himlen, o Gud,
och din härlighet över hela jorden!
Förtvivlan vände i lovsång.
Det starkaste ropet av förtvivlan och övergivenhet hördes från ett kors på Golgota. Jesus, Guds son, ropade: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?. Teologer har skrivit hyllmeter om vad som egentligen hände i den stunden. Vi kan konstatera här att det var ett rop av djupaste förtvivlan och övergivenhet.
(Matteusevangeliet 27:45-50)
Men denna djupa förtvivlan och övergivenhet vänds till lovsång när Jesus sedan uppstod från de döda och hade segrat över döden. Vi läser i första korintierbrevets 15 kapitel (vers 54-57):
”Men när detta förgängliga har iklätt sig oförgänglighet, och detta dödliga har iklätt sig odödlighet, då skall det ord fullbordas, som står skrivet: ’Döden är uppslukad och seger vunnen.’
1 Kor 15:54-57
Du död, var är din seger? Du död, var är din udd?
Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. Men Gud vare tack, som giver oss segern genom vår Herre Jesus Kristus!”
Övergivenheten vänds i lovsång. Gud glömmer oss inte. Då vore Han inte Gud. Gud hör alla våra böner. Om detta står det i Uppenbarelseboken 5:6-10
Och när det (lammet) tog boken föll de fyra varelserna och de tjugofyra äldste ner inför Lammet, var och en med en harpa och en guldskål fylld med rökelse, som är de heligas böner.
Upp 5:6-10
(Det är mina och dina böner)
Och de sjöng en ny sång:
Du är värdig att ta boken
och bryta dess sigill,
ty du har blivit slaktad, och med ditt blod
har du friköpt åt Gud
människor av alla stammar och språk
och länder och folk.
Detta är förgätmigejs vittnesbörd:
Gud glömde inte blomman som viskade ödmjukt.
Gud har inte glömt dig. Han hör dina böner.
Jesus sa:
”Saliga de som är fattiga i anden,
Matteusevangeliet 5:3-4
dem tillhör himmelriket.
Saliga de som sörjer,
de skall bli tröstade.”.
Gulmåra
Gulmåra är en doftande växt med små gula blommor och barrlika blad. Vad många inte vet är att den tillhör familjen Rubiaceae och därmed är släkt med en kär växt i Sverige – kaffebusken.
På latin heter gulmåra Galium verum. Galium kommer från grekiskans ”gala”, mjölk, samma ord som gett namn till galax, och galaxen vintergatan heter Milky way på engelska.
Varför har då blomman fått namn av mjölk? Jo, den har använts för att färga ost gul. En sådan ost är den engelska Chesire Cheese.
Gulmåra är växtens svenska namn, men ett gammalt namn är också Jungfru Marie Sänghalm. På engelska heter växten Our lady’s bedstraw och på tyska är ett namn Liebfrauenbettstroh.
Det finns en legend också kring gulmåra och den har med julevangeliet att göra:
När Jesus hade fötts och Maria skulle lägga honom i krubban tyckte Maria att halmen var lite för sticksig för den nyfödda bebisen. Hon letade utanför stallet och fann där en mjuk vitblommig växt som hon bäddade med överst i krubban. I samma ögonblick som hon lade ner Jesusbarnet på blommorna färgades de guldgula av hans helighet.
Blomman färgades gul av Herren Jesus helighet. På samma sätt är det som vi förvandlas i gemenskapen med Jesus. Som det står i första Johannesbrevets första kapitel:
”Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd.”
1 Johannesbrevet 1:7
Jag tänker mig att det inte var så välputsat i stallet. Betlehem var fullt av folk och alla var upptagna. Kanske hade ingen tid att se till stallet ordentligt. Detta stall valde Gud som födelseplats för sin son Jesus. Och det blev helgat av Honom.
Lite dammigt, lite slitet, lite mörkt i hörnen, är det inte så i våra hjärtan när vi rannsakar oss själva? Är vi egentligen värdiga att släppa in Jesus i våra liv? Borde jag inte vara en rättfärdig människa för att bli accepterad av Gud? Nej, det är just för att du inte är värdig som du ska komma till honom. Genom beröringen av honom blir du färgad av hans helighet.
Detta är gulmårans vittnesbörd:
Blodet från Jesus Kristus renar oss från all synd.
Som det står i Efesierbrevet 2:8:
”Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det.”
Efesierbrevet 2:8
Nyponrosen
I en liten bok som heter Blomsterspråket som trycktes 1849 står det:
”Rosen är blommornas drottning. Väl finnas blommor som tävla med henne i skönhet, överträffa henne i prakt, sprida mera retande dofter. Men ändå har hon alltsedan paradisets första vårdag ansetts så som den yppersta av alla blommor, älskats av alla älskande och besjungits av alla skalder!”
Blomsterspråket: historiskt, mythologiskt och poetiskt, Wilhelmina Stålberg 1848
Ja rosen är en älskad blomma. Den tillhör rosfamiljen där vi finner många goda och ätliga frukter: äpplen, päron, körsbär, plommon, mandel, jordgubbar, hjortron, hallon, persikor.
Blommorna i rosfamiljen är rätt lika med fem färgglada kronblad, många pistiller och många ståndare.
Det finns omkring 100 vilda arter av rosor i världen. De har alla fem enkla kronblad, men i naturen har ibland en mutation uppkommit där de många ståndarna och pistillerna omvandlas till kronblad. Då blir blommorna dubbla. Dessa mutationer har människor tagit in i trädgårdarna och odlat och senare förädlat. Det finns idag tusentals sorter och hybrider av rosor i världen.
I Sverige har vi vår älskade vackra nyponros, som snart blommar och pryder vägkanter, hagar och skogsbryn.
Rosen dominerar vid Alla Hjärtans Dag. Då säljs det minst två miljoner röda rosor. Den röda rosen är en stark symbolen för kärleken.
I Rom för tvåtusen år sedan hade rosen en framstående plats. Den unga kristna kyrkan ville först inte kännas vid rosen som förknippades med riter i det depraverade Rom. Men i längden gick den inte att undvika med dess starka symbolik. I början var det rosens törnen man avbildade som en symbol för den lidande kärleken i Jesu törnekrona. Därefter kom själva blomman in i den kristna symboliken.
Närmare medeltiden blev det en fullkomlig översvämning av rosensymbolik. Maria kopplades samman med rosen på många sätt . Rosenkransen, ett radband för kristna böner, sägs ursprungligen ha tillverkats av torkade nypon. I Martin Luthers sigill fanns en vit ros mot en blå bakgrund där den vita rosen symboliserade trons glädje, tröst och frid genom den helige Ande.
Rosens fem enkla kronblad kom att symbolisera Kristi fem sår, de han fick efter korsfästelsen.
En av Jesus lärjungar kunde inte tro på att Jesus hade uppstått förrän han hade sett hans kropp med de sår han fick vid korsfästelsen. Så här berättas det i Johannesevangeliet kapitel 20, när Jesus hade visat sig för några lärjungar efter uppståndelsen.
En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: ”Vi har sett Herren”, men han sade: ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.”
En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid åt er alla.” Därefter sade han till Tomas: ”Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!” Då svarade Tomas: ”Min Herre och min Gud.”
Joh 20
Uppståndelsen var verklig och tydlig för de första kristna. Jesus hade såren kvar på sin kropp.
Det kan tyckas märkligt att en sårig kropp kan förknippas med kärlekens blomma, rosen. Hur kan det vara så? Jo, om såren tillhör Guds son som gett sitt liv för hela mänskligheten.
För vad är kärlek? Kärleken sedd med en hastig blick är ett begär, att vilja ha, att få närhet till en annan människa. Men kärleken har en djupare karaktär. Den yttersta kärleken är att ge.
Den som älskar djupt kan avstå från mycket för den älskades skull.
En förälder kan ge sitt liv för att rädda sitt älskade barn.
Jesus sa:
Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er.
Joh 15:12-13
Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.
Vi har svårt att förstå och ta emot Guds kärlek till oss, men ju mer vi begrundar vad som hände på korset, desto mer kan vi ana djupet och bredden av Guds kärlek till oss.
Rosen, även vår vackra nyponros i hagarna, bär vittnesbörd om den största kärleken av alla, Guds utgivande kärlek.
Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.
Joh 3:16
Detta är blommornas vittnesbörd.
Amen!
Mariette Manktelow