Gud har öppnat en dörr som ingen kan stänga!

Jag vill börja med att läsa de ord som Maria fylld av Den Helige Ande uttalade när hon hade mött Elisabeth som bekräftat att barnet Maria bar var Messias, de ord som också kallas Magnificat:

Då sade Maria:
»Min själ prisar Herrens storhet,
min ande jublar över Gud, min frälsare:
han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.
Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:
stora ting låter den Mäktige ske med mig,
hans namn är heligt,
och hans förbarmande med dem som fruktar honom
varar från släkte till släkte.
Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.
Han tar sig an sin tjänare Israel
och håller sitt löfte till våra fäder:
att förbarma sig över Abraham
och hans barn, till evig tid.«

Lukas 1:46-55

Det finns mycket kraft och tröst i Magnificat. Idag lyssnar vi särskilt på orden ”Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa”. Det är ytterst Gud som har makten på jorden.

Vi ber:


Herre, vi ber för folket i Ukraina, och vi ber till vår Herre att stoppa ondskan. Vi ber också om kraft och nåd och hjälp att vara medmänniskor på de olika sätt som Herren leder oss till.
 Vi ber också för folket i Burma och vår burmesiska familj här i församlingen, att du stöder och stärker dem och hjälper oss att vara deras nästa.
 Herre vi lägger hela världen i din hand. Helige Ande, hjälp oss att bedja och agera rätt.
 Amen.

Jag vill nu läsa en längre text från Domarboken 7:1-9.

På morgonen bröt Jerbbaal, dvs. Gideon, och hela hans här upp och slog läger nära Harodkällan. Han hade då midjaniternas läger i norr, på slätten vid Morehöjden.
Herren sade till Gideon: »Du har för mycket folk med dig. Jag vill inte ge midjaniterna i deras våld, då kunde israeliterna ta äran åt sig och tro att de segrat av egen kraft.
Kungör nu för ditt folk att den som är rädd och ängslig skall lämna Gilboaberget och skynda tillbaka hem.« Av hären återvände 22 000 man, medan 10 000 stannade kvar.
Herren sade till Gideon: »Du har fortfarande för mycket folk. Låt dem gå ner till källan, där skall jag gallra dem åt dig. Den jag säger att du skall ta med, han skall följa med dig, och den jag säger att du inte skall ta med, han skall inte följa med.«
Gideon lät sitt folk gå ner till källan, och Herren sade till honom: »Den som lapar i sig vattnet som hundarna gör skall du ställa för sig, och den som lägger sig på knä för att dricka skall du ställa för sig!«
De som förde händerna till munnen och lapade var trehundra man, resten lade sig på knä och drack.
Herren sade till Gideon: »Med de trehundra man som lapade vattnet skall jag rädda er. Jag ger midjaniterna i ditt våld. Alla de andra kan gå hem, var och en till sitt.«
När man tagit hand om folkets proviant och deras horn skickade Gideon hem de andra israeliterna och behöll bara de trehundra. Nedanför honom på slätten låg midjaniternas läger.
Den natten sade Herren till Gideon: »Gå till anfall mot lägret, jag ger det i ditt våld. Och om du inte vågar anfalla, ta då med dig din tjänare Pura ner till lägret och hör vad de säger där. Det kommer att ge dig mod att anfalla lägret.

Domarboken 7:1-9

Här ser vi hur Herren i olika omgångar minskar Gideons armé från 32000 soldater till 300. Men varför lade Gud till det sista? ”Om du inte vågar anfalla…” Jo, Midjaniternas armé uppgick till 135 000 soldater. Enkel matematik visar att var och en av Gideons 300 soldater måste övervinna 450 fiender. Det kunde få vilken härförare som helst tveksam och till och med rädd. Om härföraren var rädd, hur rädd var då inte varje enskild soldat. I världens ögon var detta en omöjlig situation, rent av dårskap. Det enda de hade som styrka var Gideons ord till dem: ”Gör er redo! Herren har gett midjaniternas läger i ert våld.”

Det hängde inte på hur var och en kände. Det hängde på Gud.

Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.

Att lita på Gud. Det är inte det enklaste. Det är också svårare ju bättre man har det i livet – när skafferiet är lika fullt som bankkontot, kroppen är stark och vännerna står bi. Det är sådant som vi har lärt oss att lita på och det är också sådant som världen förlitar sig på.

Det händer ibland att Gud för in den kristne i svaghet för att vi ska lära oss vem Han är. I den situationen är den världsliga kompassen helt oanvändbar.

Inte ens den skara som valt att följa Jesus litade helt och fullt på Honom. Om det kan vi läsa i Johannesevangeliets sjätte kapitel, verserna 66-69. Det var när Jesus hade talat om sin kommande död och uppståndelse, och även om att den som äter hans kropp och dricker hans blod har evigt liv och uppståndelse.

Johannes berättar att då drog sig många av hans lärjungar tillbaka och de ville inte längre följa med honom. ”Det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom?”

Men några var kvar, likt Gideons soldater stod de där, och de var tolv personer.

Jesus sade till de tolv: »Inte vill väl ni också gå er väg?«
Simon Petrus svarade: »Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord,  och vi tror och vi förstår att du är Guds helige.«

Ja, till vem skulle vi gå?

Men hur ska vi våga?

Kanske kan vi lära oss något av Paulus?

Jag blir kvar i Efesos fram till pingst.
Här står dörren på vid gavel för mig: det är gott om uppgifter och motståndarna är många.

1 Kor 16:9

När jag kom till Troas med evangeliet om Kristus stod dörren öppen för mitt arbete i Herren.

2 Kor 2:1

Var uthålliga i bönen, vaka och be under tacksägelse.
Be då också för oss att Gud öppnar en dörr för ordet, så att jag kan predika hemligheten med Kristus – det är för den jag är fängslad – och göra den känd och tala som jag bör.

Kolosserbrevet 4:3

Vad är allt detta tal om en öppen dörr? Jo, i kommentarerna till Bibel 2000 kan vi läsa att uttrycket ”trons dörr” kan betyda att omvändelsen öppnar dörren till troslivet eller att tron är dörren till en andlig värld.

Att omvändelse öppnar dörren till troslivet:
Det känner vi igen från de kända orden i Uppenbarelseboken 3:20.

”Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig.”

Uppenbarelseboken 3:20


Att tron är dörren till en andlig värld:


Det kan vi se i vår egen församlings historia. Församlingens 160-årsjubileum förra året passerade obemärkt förbi  på grund av pandemin. Uppsala baptistförsamling bildades 1861. Vid 150-årsjubileet 2011 tog vi fram vår historia. I en fattig del av Uppsala, i en kåkstad i stadens utkant vid stadens dike där avfall kastades ut – det var där Kungsgatan nu ligger –  här byggde de första syskonen i vår församling en för den tiden oerhört stor kyrkobyggnad som de absolut inte kunde fylla själva. De hade inte ens råd att bygga den. Den första pastorn fick använda en stor del av sin tid till att resa runt och söka finansiellt stöd för att betala kyrkobyggnaden.

De första medlemmarna i Uppsala Baptistförsamling byggde kyrkan i tro. Och senare decenniers medlemmar fick se detta uppfyllas. Kyrkan blev proppfull. Äldre församlingsmedlemmar berättar om fyllda läktare och om en söndagsskola med över hundra barn. Uppsala Baptistförsamling var en stolthet och en kraft att räkna med, inte bara i Uppsala, men i Sverige och även världen. Här fanns kraft att sända missionärer till Afrika och Asien för att sprida Guds ord och Guds kärlek.

När jag gick med i församlingen på 1980-talet gick kurvorna dock neråt och man talade ibland dystert om församlingens framtid och om att man borde sälja kyrkobyggnaden. Varje år presenterades en trosbudget som man inte visste om den skulle gå ihop.

Sedan dess har det bara gått nedåt – sett med världens ögon.

Det är dock inte säkert att världens ögon kan uppenbara Guds planer och tankar. Många intressanta och ljusa profetior har uttalats i och om denna församling och även om byggnaden. Många böner har riktats mot Herren, en del i förtvivlan och nöd. Herren har svarat med att kalla oss till församlingen.

Det är min övertygelse att Uppsala Baptistförsamling kan ta till sig de ord som uttalas i Uppenbarelseboken 3:8 till församlingen i Filadelfia.

Jag känner dina gärningar. Se, jag har ställt en dörr öppen för dig som ingen kan stänga. Din kraft är ringa, men du har bevarat mitt ord och inte förnekat mitt namn.

Uppenbarelseboken 3:8

Att vara svag, att vara rädd, är inte fel. Det är mänskligt och det delar vi med många andra som har följt Jesus, som Paulus.

Ja, i svagheten blir kraften störst. Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig. Jag gläds åt svaghet, förolämpningar, svårigheter, förföljelser och nöd när det är för Kristi skull. Ty när jag är svag, då är jag stark.

2 Kor 12:9-10

Kära Gideons soldater, låt oss vandra tillsammans i tro och kärlek genom den dörr som Herren har öppnat och som ingen kan stänga.

Mariette Manktelow